När vi kom till äventyrsparken så hade Malin redan sin biljett så jag köpte min, sedan fick vi väga oss och skriva under lite papper. Sedan bar det av er mot Bungyn där vi fick på oss sele och ett slags benskydd som själva repet skulle hänga i. Malin hade så fint "paxat" att hoppa först så hon gick först upp i liften som skulle hissa henne till 43 m över marken. Väl där uppe tog det lite tid för Malin att bestämma sig för att hoppa. Tillslut gjorde hon det ändå och när hon är i luften skriker hon "det där var det värsta jag har gjort i hela mitt liv!!". Känndes jättebra att jag skulle upp och göra samma sak då ;).

Jag fick komma upp i liften, råkade berätta två gånger för samma kille att jag hade forsrännt tidigare under dagen och att jag ungefär försökte att dö min sista dag i Nya Zeeland. När vi åkte uppåt i liften "råkade" jag kolla ut och fick lite smått panik när alla va som myror är nere. Sa till killen att nu, nu måste vi ändå vara uppe i 43 meter. Men vi skulle hissas ända upp. När liften hade stannat sa han till mig att han kommer räkna "three, two, one, Jump!" och då är det bara för mig att absolut inte kolla ner utan sträcka ut armarna, upp med hakan och hoppa. Han fick berätta det två gånger för jag var så nervös att jag inte uppfattade vad han sa första gången. Sedan öppnade han grinden, jag gick ut på den lilla plattformen och repet som hände under mig var så tungt att jag höll på att falla framlänges redan innan han hade börjat räkna ner. Stog där ute, så säger killen.. om du kollar ner mot trädet där nere står en fotograf och tar kort, kan du vinka? Ja, jag vill jättegärna le och vinka precis innan jag ska prova hur det är att flyga med endast en lina som livhake. (mormor få inte hjärtattack nu)

Efter vår lilla photoshoot hör jag killen skrika "Three, two, one, JUMP!" blev lite överraskad över hans bestämda sätt att skrika så hjärnan han inte koppla för helt plötligt var jag påväg nedåt utan att kunna ångra mig. Hisnade i magen och jag tänkte, när börjar repet ta? Kändes som en evighet innan repet tog och jag slungades uppåt igen. Efter den uppåtslungen visste jag varken vad som var höger, vänster, upp eller ner och min instinkt blir att ja vill ha huvudet uppåt så för en kort stund fick jag lite panik och ville komma åt "rätt" håll.  Sedan insåg jag dock att jag inte kunde göra så mycket åt saken och slappnade därför av och bara kollade på vyn, kollade på alla som stod och kollade på och var bara överlycklig för att jag faktiskt hade hoppat. Ironiskt nog spelade dem "You'll never gonna see me again, somebody's gonna cry for you" ur högtalarna.

Killen som stod på marken för att ta emot mig frågade när ja hängde i luften hur det var och jag kunde bara få fram "That was awsome". Sa det typ 10 gånger till honom. När ja väl hade kommit ner på backen låg jag bara och skrattade och skakade. Dom frågade om jag kunde stå för ja skakade så mycket men det gick bra.

Snacka om adrenalinkick!!