För tillfället ORKAR jag inte skriva.. skriver ikväll om gårdagen och idag och publicerar det nästa gång jag har internet.. vilket borde bli, typ i övermorgon och nu är det bara en vecka kvar tills jag är hemma. Känns sådär. Vill inte att detta ska ta slut, men samtidigt saknar jag alla. Det är en konstig känsla jag aldrig har upplevt. Lämnade en gråtande Malin igår, Malin som har varit min sambo och andra halva i nästan 2 månader. Har umgåtts konstant, varje dag. Sovit i samma säng (haha), vart ute, träffat nytt folk, skrattat och gråtit ihop. Har fått så mycket nya fina minnen och träffat så mycket nytt folk. Jag trodde det skulle kännas okej tt lämna henne md nya äventyr framför sig, men det gör det inte. Är kluven. Vill vara kvar. Vill åka hem. Vill att alla ni ska komma hit!

♥

nu har julen lagt sig i huset och alla som har åldern inne är ute och partajar, själv sitter jag här vid datorn och kom på louise lösenord till bloggen.. förlåt min älskade syster men jag måste bara berätta till alla där ute som läser hennes blogg hur underbar du är.

det är med tårar i ögonen som jag nu inser att det är drygt en vecka kvar tills louise åker. det handlar om 2 månader, tiden går fort. men det kan hända otroligt mycket under 2 månader. mitt liv balanserar på en smal lina där jag kan ramla när som. det är alltid louise som ställer upp och hjälper mig, hon är alltid den som kommer med råd, kan sitta och förklara hur dum jag är så att jag får något vett i huvudet. Hon finns alltid där för mig, ALLTID.

Jag minns för något år sedan, vi kunde inte ens vara i samma rum innan någon av oss himlade med ögonen och kriget var igång. Nu längtar jag efter henne dom timmarna jag inte vet att hon är bredvid mig. Jag berättar allt för henne, hon är den utav alla på denna jorden som vet mest om mig. Hon kan mig innan och utan, hon vet vad jag hatar och vad jag älskar. Vi kan sitta och prata i flera timmar, utan att någon tycker det är jobbigt. Hon stöttar mig när jag har det jobbigt såsom jag stöttar henne.

Och nu, nu ska min finaste syster bort till andra sidan av jorden, jag ska klara mig på egen hand i 2 månader, utan att ha någon att komma in till på natten och släppa allt det jobbiga och bara vara för ett tag. Jag är så rädd för att något ska hända, nu låter jag som mamma, men så är det. Jag är så rädd för att jag aldrig ska få ligga i hennes säng och bara känna hur alla problem löser sig. Samtidigt som jag vet att hon förtjänar denna resan, hon har verkligen slitit, jag vill unna henne allt gott som finns. Men snälla älskade, kom hem hel och med nya grymma upplevelser.